Idén om ensamhet förknippas ofta med modern dejting, speciellt när det kommer till diskursen kring väldigt populära dejtingappar som Tinder. Det är ingen hemlighet att sociala medier nästan oåterkalleligt har förändrat vårt sätt att interagera med andra människor, särskilt eftersom många av våra sociala interaktioner har blivit allt mer virtuella. Detta ämne har utnyttjats i oändlighet av samtida romantiska komedier, men hur var det i 1990-taleti en tid då samhällets förhållande till internet fortfarande var i sin linda?
När vi pratar om internetromantik och 90-talet, kommer en film genast upp till alla – Du har mail. Det otroligt populära samarbetet mellan Tom Hanks och Meg Ryan markerade en enorm kulturell förändring i vår uppfattning om digitala relationer, vilket uppmuntrade många biobesökare att försöka leta efter kärlek online. Dock, Du har mail hade en mindre känd men vida överlägsen föregångare kallad Haru, som tragiskt nog har glömts bort nu.
Regisserad av Yoshimitsu Morita, denna pärla från 1996 kretsar kring två personer i Japan som loggar in på ett internetforum för biobesökare. För dem som inte känner till forumkulturen som var central för 90-talets internetkultur kommer dess prägel av anonymitet att verka nästan främmande. Ändå var det precis vad som fick Hoshi – en ung kvinna som flyter från jobb till jobb – att bilda ett meningsfullt band med Haru – en affärsman i Tokyo som fruktar att han befinner sig i ett återvändsgränd i sitt liv.
Den unika strukturen av Haru det är det som gör att det fungerar så bra, även efter alla dessa år. Morita konstruerar en noggrant utformad berättelse som pendlar mellan stadslivets livliga utrymmen och den intima tystnaden av att utbyta mejl på natten. De flesta av oss har bombarderats med kränkande skildringar av sådana utbyten i otaliga mainstream-produktioner, men samtalen mellan Haru och Hoshi är aldrig sentimentala. När de sakta upptäcker förtjusande fakta om varandra samtidigt som de navigerar i modernitetens labyrinter, kommer varje person i publiken utan tvekan finna sig att tänka på den personen.
Trots att Haru är tänkt att vara en utforskning av utvecklingen av mänsklig interaktion i den digitala tidsåldern, det handlar inte alls om det. Istället fokuserar filmen på mellanrummen mellan varje mejl. I en värld där vi har vant oss vid omedelbar tillfredsställelse, emoji-bomber, oändliga hyperlänkar och snabba svar, har dessa chattplatser blivit olycksbådande. Det är också därför den nostalgi som väckts av Haru är så speciellt och tar oss tillbaka till en version av internet som inte längre går att känna igen.
Jag kommer aldrig att tveka att erkänna att jag har något för subgenren av urban isolering och Internetanslutningar, speciellt filmer som t.ex Haru och Sidor. Även om Haru har sin beskärda del av dramatiska komplikationer och den oundvikliga återföreningen av de två förlorade själarna, det finns en speciell scen som för alltid kommer att sitta fast i mitt huvud. Det är den där Haru passerar genom Hoshi Town på en tågresa, och de bestämmer sig för att filma allt de kan se under den där bråkdelen av en sekund när tåget rusar förbi.
De återvänder hem och spolar upprepade gånger tillbaka de råa filmerna de har fångat, bara för att fantisera om de grova konturerna av varandra som kristalliserat darrigt på bandet. Det är här filmen skulle ha slutat eftersom den här scenen är den perfekta representationen av de band som vi väver online, flyktiga och främst drivna av våra egna projektioner.
Följ Far Out Magazine på våra sociala nätverk, på Facebook, Twitter och Instagram.