Norma Waterson återkallad av Richard Hawley | Norma Waterson

jagOm du pratar om de största sångarna genom tiderna och du missar Norma Waterson, det är som att prata om gitarrer och gå miste om Jimi Hendrix. Hans röst var en underbar sak. Hon var också en av de sötaste människorna, full av värme, nyfikenhet och vänlighet.

När jag träffade henne i slutet av 2008 slog upplevelsen mig som ett höghastighetståg. Jag gjorde en Radio 4-serie, Havet, som involverade denna galna roadtrip över landet och intervjuade folkmusiker. Plötsligt var jag denna lilla fluga på väggen av livet i denna underbara familj som råkade vara en av de största grupperna av engelsk folksång, med Norma, storasystern, fastän hon var väldigt liten, på miljön. Hon tog fram Brown Betty tekanna och hemgjorda scones och berättade omedelbart att hon hade sett Shirley Bassey och mig på TV kvällen innan och att hon gillade det, för att sätta mig på plats. Senare vinkade hon åt mig för att jag skulle ut och röka cigaretter. Jag skulle vara där i en timme men gick därifrån efter mörkrets inbrott. Det slutade med att jag satt på golvet och lyssnade på hans berättelser.

Richard Hawley och Norma Waterson på BBC Radio 2 Folk Awards, 2016.
Richard Hawley med Norma Waterson på BBC Radio 2 Folk Awards, 2016. Foto: Bryan Ledgard

Norma sjöng folksången Le Golfe de Biscay a cappella, i sitt vardagsrum, och hennes röst slog mig som en känslomässig bomb. Det fanns sådana nyanser i hans makt. Senare i vår vänskap uppmuntrade hon mig till och med att sjunga framför henne, vilket var skrämmande, men hon var så snäll och uppmuntrande. Den största komplimangen jag någonsin fått av Norma är att hon kallade mig folksångerska. För henne handlade folkmusik om att sjunga om var man kommer ifrån och vad man kan. Det var inget snobbi med henne – om det var en bra låt så var det en bra låt för Norma.

2013 hade jag äran att bli inbjuden som sångare på Bright Phoebus-turnén [the live revival of Norma’s siblings Lal and Mike Waterson’s critically acclaimed 1972 album]. Vi reste alla tillsammans i en transitbil – Norma, hennes man, Martin [Carthy], och de andra – med ett bord i ryggen, och Norma sjöng med. Ingenting var förbjudet för henne – hon sjöng The Beatles, Shakira, amerikansk R&B och till och med allt som toppade listorna. Hon var som en vandrande jukebox. Hon var också väldigt rolig, med en typisk nordisk humor. En gång, när jag pratade med henne om Lals låtskrivande, som kunde vara väldigt psykedelisk, sa jag: “Norma, jag menar inte att vara oförskämd, men har Lal någonsin tagit droger? Hon satt eftertänksamt en stund och sa sedan, i ansiktet obarmhärtigt, “Nej, men hon åt mycket picklad lök.”

Från vänster till höger: Ella Waterson, Ann Waterson, Eliza Carthy, Norma Waterson och Marry Waterson framför Bright Phoebus på Barbican Centre, London, 2013.
Från vänster till höger: Ella Waterson, Ann Waterson, Eliza Carthy, Norma Waterson och Marry Waterson framför Bright Phoebus på Barbican, London, 2013. Foto: Philip Ryalls

Och gud, hon var inte rädd för någonting. De sista 10 åren av sitt liv blev hon väldigt sjuk – hon var tvungen att lära sig gå igen – men hon fortsatte och gav sig inte. Moderna popstjärnor ställer in turnéer för att de slog sönder naglarna. Inte hon. Men sedan hennes föräldrar dog när hon var mycket ung, när alla Waterson-barnen fortfarande var barn [they were brought up by their grandmother], den utbildningen, den motståndskraften, aldrig lämnade henne, tror jag. Jag märkte att hon var särskilt snäll mot unga människor, väldigt medveten om deras bräcklighet, och jag undrade alltid om det berodde på att hon hade det svårt när hon var liten.

Men hon var också så äventyrlig. Jag menar, hon lämnade Storbritannien 1968, när Watersons var på höjden av sin berömmelse, för att DJ i Karibien. [Waterson worked for four years at Radio Antilles in Montserrat]. Är det inte fantastiskt? Hon ville bara fördjupa sig i musiken och njuta av solen. Att göra något sådant här på egen hand störde henne inte alls. Hon hade alltid den andan i sig ända till slutet, då jag ofta ringde henne för att prata. Hon var fortfarande nyfiken på världen.

Jag kan inte fatta att hon gick. Jag spelar alltid Biscayabukten för mig själv i lugna stunder, och jag slås varje gång av hur hon tvingar mig att lyssna. Alla dessa fantastiska kadenser skulle komma ur detta lilla enmanspaket. Mitt minne av henne kommer alltid att finnas kvar när hon gick så vilse i en sång att hon slängde upp armarna i skyn. När folk undrar vad de ska sätta på den fjärde sockeln på Trafalgar Square, tycker jag alltid att de ska sätta en staty av Norma som denna och behålla den där permanent. Vilken otrolig inspiration, och vilken människa hon var.

Leave a Comment